MyDreamcatcher

När jag äntligen får se honom igen glömmer jag bort allt jag skule ha sagt. Jag skulle fråga om än det ena än det andra, jag skulle berätta allt han inte varit med om. Men jag kom inte ihåg någonting, orden försvann helt för mig, gick upp i intet, uppgick i alltet. Jag känner inte längre något behov av att prata, av att förklara så världsliga ting som vad jag har haft för mig utan honom.

Jag vill däremot gärna höra vad han haft för sig utan mig. Jag vill veta vad han gjort varenda sekund jag inte varit precis brevid honom. Jag känner det som om jag inte vet vem han är om jag inte vet vad han gör. Inte för att jag tror att han gör nÅgonting konstigt, jag vill bara veta vanliga saker, sådanna där saker som nästan är lite för vanliga. Som till exempel om han står stila eller går omkring när han borstar tänderna, om han gör någonting annat samtidigt som han äter frukost, om han ler när jag inte kan se honom. Jag vill veta allt, hela tiden.

Men när vi träffas pratar vi knappt alls efter en stund, vi är bara nära, tillsammans. Håller hand, fingrarna pillar, viker, flyttar, känner, undersöker. Armarna om varandra, varmt, mjukt, nära, tryggt. Hans andetag i mitt öra, lugnt, vackert, underbart. Hans hjärta mot mitt öra, tryggt, levande, dunk-dunk. Hans ansikte i mitt hår, fastnar, gömmer, nära men ändå inte tillräckligt nära. Vänder oss mot varandra, ögonen fastnar, klistras, själen som ser ut på mig. Läpparna som möts, mjuka, blöta, varma. Pirrar upp i hårfästet och ner i tåtopparna.

Aldrig någonsin kommer jag vilja göra någonting annat än detta, aldrig någonsin vill jag vara någon annan stans än här och nu. Vad kan jag möjligtvis behöva mer än dig? Varför äta? Varför dricka? Varför sova? Du är mitt liv, du är mer än mitt liv, du är livet och mer därtill.

Jag förstår nu vad kärlek är. Detta är kärlek för mig:
Kärlek är när all lycka du behöver finns i någon annan.