MyDreamcatcher

Om jag hade en fin båt skulle jag ta honom med mig och vi skulle färdas över sjöar, genom kanaler och ut på havet. Blått så långt ögat kan se där ute                    bland vågorna och vindarna. Solen skulle                    skina och molnen skulle inte visa sig förs än det         blev outhärdligt      varmt. Mitt ute på havet skulle       vi slänga oss         i det klarblåa vattnet och sjunka neråt       tills yttan blev ett enda          ljust skimmer.          Där skulle vi sväva omkring       tills luften innom oss tog slut, då        skulle vi låta våra kroppar flyta upp.          När våra huvuden klöv vatterytan skulle vi        tänka: Den bästa tid är nu.        Han, jag, havet och solen. Vi skulle leva på luft och känslor istället för mat och             vatten. När vi blev trötta på ett     ställe kunde vi ta oss till ett nytt. Ville vi träffa lite folk eller äta gott           eller hitta på något kul kunde vi lägga till i en          mysig hamn. Om vi inte tyckte om den hamn vi kom till          kunde vi bara åka till en ny. Vädret skulle inte spela den minsta         roll, men skulle det regna kunde vi se en          film eller bara spela kort och mysa. Men jag har ingen båt, åtminstone ingen           fin. Jag kan inte ta med           honom ut på böljan den blå. Men det gör mig ingenting. Drömma kan man väl få göra? Jag          lever mitt liv        i fullständig lycka i alla fall för tillfället. Jag lever för att se honom. När han inte är med mig är jag en          zombie.      När han är med mig är jag en flygfisk. Omöjlig, men ändå verklig. Jag kommer snart att flyga iväg från jordens          yta, och jag kommer ta honom med mig. Månen eller kanske ännu längre. Det är dit vi är på väg, till oändligheten och vidare. Vad som hellst kan hända i livet, vad som hellst...