2011-10-18
21:36:53
Vet jag själv vem jag är?
När jag är glad kan jag inte stå stilla, jag vill hoppa, dansa, sjunga, skrika, skratta och ser såklart det positiva i allt, jag blir med andra ord nästan lite för glad. Jag visar allt när jag är glad, jag tror ingen kan missa det, mycket blir till kanske en aning överdrivna fysiska rörelser.
När jag är ledsen kan jag inte röra på mig, jag sitter, ligger, fryser, pratar aldrig om det, gömmer mig, låtsas inte om det, jag försöker försvinna. Om man inte finns så kan man inte vara ledsen. Om man finns mycket kan man vara mycket glad. Men när jag är ledsen så märks det nog inte på samma sätt, inga fysiska utmärkande rörelser som små skutt eller liknande och inget gråtande eller klagande, klagar gör jag när jag är sur eller arg.
Jag vill inte att någon ska veta när jag är ledsen, vill inte tynga ner andra och få dem att trösta eller oja sig över mig. Jag kan klara mig själv, men hur nyttigt är det egentligen att gömma sig för omvärlden och hoppas på att få tyna bort för ett slag?
Ibland känns det som om jag vill gråta, men det gör jag aldrig. Kanske för att jag aldrig varit en sån som gråter, eller kanske för att jag inte kan? När var den senaste gången jag grät för att jag var ledsen egentligen? Inte för att jag gjort mig illa eller för att jag fått någonting i ögat, utan verkligen för att jag var ledsen? Kanske har jag bara varit för lycklig? Eller så kan jag inte gråta.
Det känns som om en dag kommer allt komma ur mig, allt jag någonsin trängt undan. Men det känns också som om jag inte har rätt att vara ledsen för någonting. Jag har ju vänner och familj och pojkvän. Jag saknar ju ingenting! Ändå känns det ibland som om något är fel, som om jag gör något fel. Jag vill inte göra fel och varje gång det händer så blir det en sån där sak jag säger att jag aldrig kommer att göra om, och oftast så gör jag inte det, oftast.
Ibland känner jag mig orättvist behandlad, och jag är ganska bra på att klaga och vara jobbig och det retar andra, men när jag verkligen är ledsen, då säger jag ingenting. Jag blir tyst och osynlig. Jag håller mig inte undan men jag försvinner liksom bort, utan att själv veta om det, men jag förstår att det är det som jag gör. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill kunna gråta och komma över saker, men istället visar jag inte en min och hoppas att ingen ska fråga. Eller vill jag kanske det egentligen?
Jag vet inte, vet inte vad jag vill! Jag önskar att någon visste det åt mig!
Kommentera inlägget här:
