2011-07-31
22:53:36
Jag önskar att jag hade en båt
Om jag hade en fin båt skulle jag ta honom med mig och vi skulle färdas över sjöar, genom kanaler och ut på havet. Blått så långt ögat kan se där ute bland vågorna och vindarna. Solen skulle skina och molnen skulle inte visa sig förs än det blev outhärdligt varmt. Mitt ute på havet skulle vi slänga oss i det klarblåa vattnet och sjunka neråt tills yttan blev ett enda ljust skimmer. Där skulle vi sväva omkring tills luften innom oss tog slut, då skulle vi låta våra kroppar flyta upp. När våra huvuden klöv vatterytan skulle vi tänka: Den bästa tid är nu. Han, jag, havet och solen. Vi skulle leva på luft och känslor istället för mat och vatten. När vi blev trötta på ett ställe kunde vi ta oss till ett nytt. Ville vi träffa lite folk eller äta gott eller hitta på något kul kunde vi lägga till i en mysig hamn. Om vi inte tyckte om den hamn vi kom till kunde vi bara åka till en ny. Vädret skulle inte spela den minsta roll, men skulle det regna kunde vi se en film eller bara spela kort och mysa. Men jag har ingen båt, åtminstone ingen fin. Jag kan inte ta med honom ut på böljan den blå. Men det gör mig ingenting. Drömma kan man väl få göra? Jag lever mitt liv i fullständig lycka i alla fall för tillfället. Jag lever för att se honom. När han inte är med mig är jag en zombie. När han är med mig är jag en flygfisk. Omöjlig, men ändå verklig. Jag kommer snart att flyga iväg från jordens yta, och jag kommer ta honom med mig. Månen eller kanske ännu längre. Det är dit vi är på väg, till oändligheten och vidare. Vad som hellst kan hända i livet, vad som hellst...
2011-07-31
00:54:37
Borde aldrig öppnat min stora trut
Jag har shoppat, gått på bio, ätit gott.
Jag har pratat lite för lite, men ändå lyckats säga för mycket.
Först så tänkte jag att jag ångrar mig, vill få det osagt.
Men sen så tänkte jag att det inte spelar någon roll.
Accepteras jag inte som den jag är vill jag inte veta av den människan.
Ibland måste man avslöja någon för att släppa någon närmare inpå.
Dessutom var det ingenting allvarligt.
Men till nästa gång...
Mitt huvud var tomt idag, men nu snurrar det snabbt.
2011-07-24
23:09:58
Är lycka att känna att du inte behöver något mer?
När jag äntligen får se honom igen glömmer jag bort allt jag skule ha sagt. Jag skulle fråga om än det ena än det andra, jag skulle berätta allt han inte varit med om. Men jag kom inte ihåg någonting, orden försvann helt för mig, gick upp i intet, uppgick i alltet. Jag känner inte längre något behov av att prata, av att förklara så världsliga ting som vad jag har haft för mig utan honom.
Jag vill däremot gärna höra vad han haft för sig utan mig. Jag vill veta vad han gjort varenda sekund jag inte varit precis brevid honom. Jag känner det som om jag inte vet vem han är om jag inte vet vad han gör. Inte för att jag tror att han gör nÅgonting konstigt, jag vill bara veta vanliga saker, sådanna där saker som nästan är lite för vanliga. Som till exempel om han står stila eller går omkring när han borstar tänderna, om han gör någonting annat samtidigt som han äter frukost, om han ler när jag inte kan se honom. Jag vill veta allt, hela tiden.
Men när vi träffas pratar vi knappt alls efter en stund, vi är bara nära, tillsammans. Håller hand, fingrarna pillar, viker, flyttar, känner, undersöker. Armarna om varandra, varmt, mjukt, nära, tryggt. Hans andetag i mitt öra, lugnt, vackert, underbart. Hans hjärta mot mitt öra, tryggt, levande, dunk-dunk. Hans ansikte i mitt hår, fastnar, gömmer, nära men ändå inte tillräckligt nära. Vänder oss mot varandra, ögonen fastnar, klistras, själen som ser ut på mig. Läpparna som möts, mjuka, blöta, varma. Pirrar upp i hårfästet och ner i tåtopparna.
Aldrig någonsin kommer jag vilja göra någonting annat än detta, aldrig någonsin vill jag vara någon annan stans än här och nu. Vad kan jag möjligtvis behöva mer än dig? Varför äta? Varför dricka? Varför sova? Du är mitt liv, du är mer än mitt liv, du är livet och mer därtill.
Jag förstår nu vad kärlek är. Detta är kärlek för mig:
Kärlek är när all lycka du behöver finns i någon annan.
2011-07-23
22:31:42
Hur kan man bli så lycklig av ord?
Mobilen darrar till i byxfickan.
Handen rotar nästan innan darret kom.
Hittar mobilen och sliter upp den.
Bort med knapplåset.
Du ljuva inkomna oöppnade meddelande från dig.
Alltid ett litet leende på mina läppar.
Öppnar meddelandet för att se vad du hittat på den här gången.
Dina ord och känslor på en svartvit skärm.
Citat som inte är glömbara:
"Älskar varenda liten atom av dig"!
"Jag bryr mig inte vad de tycker så länge jag har dig".
"Jag är din riddare i skinande rustning som kastar allt bara för att hjälpa sin jungfru i nöd".
"Jag ska försöka överleva utan dig".
"Citat ur Robin Hood: Älskar dig mer än själva livet".
2011-07-23
16:48:10
Den norske folkmördaren
Det kan inte vara enkelt att ta ett liv.
Men de finns uppenbarligen de som kan det.
Blir det enklare efter ett tag?
Blir det enklare när du redan dödat femtio andra?
Hur kan man skjuta ihjäl en människa som man aldrig förut träffat?
Jag förstår inte.
Vad skulle man göra i den situationen?
Springa, gömma sig, simma, spela död?
Det går inte att undkomma.
Du vet att du kommer att dö.
Det sista du såg i livet var en man med maskingevär som omges av dina mördade vänner,
Och han skrattar.
2011-07-23
10:42:46
Är musik livet eller är livet musik?
Annars kan man skriva en låt om det.
Det jag behöver för att skapa någonting är min gitarr eller mitt piano.
Men det är inte materialet som saknas, Utan känslan är den som är svårast att hitta.
Igår kväll ville jag verkligen hitta känslan.
Jag tände sju stycken stearinljus och satte mig på min mjuka matta.
Ett efter ett kom orden som blev till toner.
Jag skrev ner dem i mitt skissblock med min gröna fjäderpenna.
Bläcket bildade låtraderna som i sin tur bildade en hel låt.
Du vackra rostiga kniv.
Antagligen är den bara skit,
Men jag blev lycklig av att få det ur mig.
Nu fins lite mer av min kärlek på papper.
Men det finns så enormt mycket kvar in om mig
<3
2011-07-22
19:02:50
Jag kommer aldrig mer se dig
Det käns som om alla hindrar oss från att träffas.
Hans föräldrar säger att han bor varannan vecka hos mig.
Men det är ju bara varannan vecka!
Vad ska jag ta mig till nu när veckan har varit en utan honom?
Borta-vecka.
Jag klarar inte av borta-veckor!
Jag saknar honom så jag tror jag ska ramla död ner snart.
Jag saknar värmen, tryggheten, lyckan.
Jag saknar hans röst, hans lukt, hans famn, hans läppar.
Hur har jag klarat mig så länge utan honom?
Jag har levt i sexton ÅR utan honom!
Nu klarar jag inte ens sexton TIMMAR!
Jag började leva när jag upptäckte honom, men nu får han mig att dö.
För han är inte här.
Möjlig rubrik:
"Ung kvinna skar ut sitt hjärta med en rostig kniv.
Lämnade en lapp med texten: Utan dig behöver jag inget hjärta".
2011-07-21
23:23:13
Musiken som dränker alla känslor
Veronica Maggio.
Femtusen människor på ett och samma ställe.
Glöm allt annat än rytmen och textraderna som spinner.
Rör dig i takt med elgitarrens grymma toner.
Hjärtat slår i samma BPM som trumpinnarna trummar på trummskinnet.
Du uppgår i alltet och blir ett med resten av publiken.
Låtarna spelar i huvudet och jag hittar inte off-knappen!
2011-07-20
22:41:16
Missförstånd
Jag var korkad, arg och dum, skyllde ifrån mig.
Han var lat men jag trodde att han var ignorant.
Missförståndet som försvan med orden:
"Vi var dumma båda två".
"Okej då. Jag tycker vi slutar vara dumma".
"Det gör vi".
Hur kan man sakna någon mer bara för att man vet att det är lång tid kvar tills man ses nästa gång?
En dag isär eller en vecka isär.
Vad är skillnaden egentligen den dagen, timmen, minuten, sekunden?
Men det är skillnad.
Om jag vet att jag får se honom imorgon så saknar jag honom.
Om jag vet att jag inte får se honom förs än nästa vecka så går världen under.
Jag är den mest känslokalla men samtidigt den mest känslosamma.
Jag är saknad :'(
2011-07-17
13:20:18
Galet kär
Allt är underbart när jag är med honom. Jag skulle kunna ligga hur länge som hellst i hans armar och bara lyssna på hans hjärtas slag. Ibland vet jag inte om det är hans eller mina hjärtslag jag känner. Men det finns två problem som hänger ihop.
Det första problemet är att vi aldrig kan komma på någonting vettigt att göra. Visst tycker jag att det vettigaste som finns är att kyssa honom och glömma allt annat. Som en vän en gång uttryckte det: "Kärlek är när en tjej glömmer att det finns tre miljarder killar till på jorden". Någon gång måste man vakna upp och släppa in resten av världen. Men vad ska vi göra? Staden jag bor i är död. Här finns ingenting att göra. Det bor ca 30 000 människor här, men ingenting finns att hitta på för oss. Om man nu inte vill spela minigolf, bowla, simma i badhuset, bada på stranden (det regnar nu) eller hänga på MackeDonkan. Jag skulle nöja mig med att bara cykla någon stand och ta en glass, ströva omkring lite. Men det blir liksom aldrig av. Han kommer till mig på sin moppe och sen stannar vi här. Moppen kan jag ännu inte åka på eftersom han bara har en hjälm, men så småning om kan vi ta turer med den. Samtidigt som jag vill att hela världen ska veta att han är min vill jag inte skrika ut det på facebook. Han tycker inte heller att det är en bra idé. Så snart måste vi ner på stan och hjälpa till att sprida ryktet, även om jag tror att många redan anar eller vet.
Det andra problemet är saknaden när han inte är med mig. Idag känner jag bara för att lägga mig ner på marken och ligga där tills jag blir en osynlig pöl. Det är grått, kallt, söndag och den sista dagen innan jag börjar sommarjobba. Jag kommer kanske att klara av dagarna när jag har uppgifter att förlora mig själv i, men kvällarna. Jag hoppas att jag kommer att kunna ta mig till honom efter jobbet, annars vet jag inte hur jag ska kunna överleva.
Jag känner för att lyssna på någon riktigt sorglig kärleksballad eller se en hemskt vacker kärleksfilm.
Saknad <3
2011-07-16
11:24:58
Morgonstund har guld i mund
Jag har nu i efterhand ångrat att jag inte steg upp tidigare. Jag ville hinna ut och springa för äntligen har det slutat regna och jag har spring i benen. Jag vill ut, ut! Men nu har jag annat att göra.
Jag väntar på min pojkvän. På att han ska vakna. Men problemet är att han sover länge, halva dagen. Jag saknar honom alltid när an inte är precis bredvid mig. Det räcker med att han sitter på andra sidan rummet för att jag ska sakna honom. Nu är han t.o.m. i en annan stad. Men snart borde han väl ändå vakna?
När jag saknar honom för mycket så har jag svårt att koppla av. Det enda som hjälper då är att skriva elr. springa. Kanske kan den här bloggen hjälpa mig? Kanske slipper jag gå fram och tillbaka och nästan göra spår efter mig som vargen en gång i tiden gjorde i Bamse?
Nu har jag skrivit tillräckligt för stunden. Men det räcker inte.
Jag tror jag ska ut och springa i.a.f.
2011-07-15
22:09:27
Välkommen till min nya blogg!
Jag har skrivit dagbok till och från.
Ibland har jag skrivit varje dag i långa perioder,
ibland har jag bara skrivit en gång varannan månad.
Vad är skillnaden på att skriva dagbok och på att blogga?
Kommer någon över huvud taget att reagera på det jag skriver?
Vad får jag ut av att blogga?
Det ska jag ta reda på!
