Åh fy fan vad han retas.
Åh fy fan vad han är taskig mot mig.
Åh fy fan så han härmas.
Åh fy fan vad han puttar mig.
Åh fy fan vad han stör mig.
Åh fy fan vilken fånig frisyr.
Åh fy fan hans blåa ögon.
Åh fy fan att han rör mig.
Åh fy fan att han pratar med mig.
Åh fy fan att han ler mot mig.
Åh fy fan att han ser på mig.
Åh fy fan att han ens existerar.
Åh fy fan vad han gör mig galen.
Åh fy fan vad han gör mig rädd.
Åh fy fan vad jag får ont i magen.
Åh fy fan vad jag är kär.
jag älskar dig
Om en fjäder föll mot golvet och lät som en tung sten skulle jag inte märka det.
Om marken under mig försvann och jag började falla skulle jag inte märka det.
Om alla stjärnor föll ner från natthimlen skulle jag inte märka det.
Om alla färger försvann från världen skulle jag inte märka det.
Jag kan leva blind trots att alla andra ser.
Jag kan leva döv trots att alla andra hör.
Men jag kan inte leva ensam, utan dig, även om inte alla andra har någon som är som du.
jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig
God natt min värld! Nu ska jag sova tills morgondagen gryr. Genom nattens svarta, ödsliga timmar ska mina drömmar bära mig.
God natt min hemstad! I natt när du stilla vakar över oss, tänd dina ljus för de som inte sover, tänd dem i mörkret. Se till att ge din värme till frusna hjärtan och för samman ensamma skymningsvandrare. Ge oss ditt lugn.
God natt mitt hjärta! Sov tungt och djupt. Fatta min hand i skräckfyllda drömvärldar så ska jag föra dig in i mina. Sov, vacker som en ängel i vila, så som bara du kan. Låt bli att tänka för några få timmar. När du vaknar upp igen möts du av en klar och varm värld, och jag ska vara där vid din sida.
God natt!
Högt blodsocker, det är
...Som om hela världen kläms ihop rund omkring dig och dun hjärna pressas ihop. Det dunkar och du känner dig sjuk. Som om du fått feber och ont i magen och huvudet och känner dig illamående.
...Som om inte det räcker så kan du inte se någonting positivt. Du klarar inte av att ta in uttryck, än mindre bearbeta dem. Du har bara det du precis tänkt.
Det enda som tycks vara en vettig utväg är sömnen. Du skulle kunna sova för att aldrig vakna upp. Du vill aldrig mer behöva möta det här. Du avskyr dig själv så mycket att när andra tycker synd om dig känner du att de enbart gör det för att det är så de är inlärda att känna. Du avskyr dig själv och det du känner, så mycket att det enda du vill är att dra dig undan från alla andra, för deras skull, och gömma dig i ett tätt mörker. Du vill kunna andas igen.
Tänk dig att någon tog ett grillspett, ett sådant som är i metall och är lite gammalt och en aning rostigt efter alla gånger det maskindiskats. Tänk dig att någon tog ett sådant direkt från grillen och doppade det i wasabi. Tänk dig att någon omedvetet körde in det i ditt hjärta och att wasabin brände ett hål där med frätande kanter. Tänk dig att denne någon inte insåg var han gjort, föreställ dig hur du låtsas som om ingenting hade hänt och att du hjälper honom att bli färdig med grillningen samtidigt som du darrar av ansträngningen att inte visa en enda min av smärta. Tänk dig sedan att han gick in till de andra och lämnade dig kvar ensam. Tänk dig att du inte längre kan hålla tillbaka tårarna, att de faller samtidigt som du långsamt drar ut spettet ur hjärtat. Men smärtan sitter kvar och wasabin ger fortfarande ditt hjärta ett extra pulserande. Se framför dig hur du begraver det och hur du torkar dina tårar och rättar till din make-up så gott det går utan att kunna betrakta dig själv. Se hur du sedan fixar till dina ansiktsdrag och går efter honom in, utan att låtsas om att du precis fått ett svart hål i ditt hjärta.
När vår kropp inte får näring så dör den tillslut,
Den kan även lida av sjukdomar och skador,
Eller av ålder och medföljande problem,
Men vi kommer alla till ett slut
Jag trodde bara att det inte var riktigt dags för mig ännu,
Jag trodde mig få näring och lycka och ungdom,
Jag trodde rätt men räknade inte med att man kan få allt i överflöd,
Jag trodde inte att jag skulle förlora
Smärta och sorg håller ihop,
Hand i hand,
Inte för att någon av dem har händer och armar,
Ändå klänger de fast på dig som ilskna apor
Jag kommer att sakna dig,
Jag kommer att drömma om dig,
Jag kommer att försöka klara mig utan dig,
Men innerst inne,
I mitt hjärtas allra djupaste vrå,
Där vet jag,
Även om jag inte vill erkänna det i dagsljuset,
Att fastän jag försöker motstå det,
För din skull,
För min skull,
För oss båda,
Jag kommer inte att överleva utan dig.
Det blev tillslut en kall vinter med allt vad det innebär: tjocka tröjor, jackor, mössor, halsdukar och vantar. Sedan har vi snön, isen, rökpelarna som uppstår när vi andas och den vackra, avlägsna vintersolen.
Jag älskar vinter och snö. Jag tycker till och med om kylans kontrast till sommarvärmen. Jag fryser så jag skakar och mina läppar spricker och mina fötter domnar bort, och ändå tycker jag om att gå ut i snön.
Jag älskar ljudet av pulsande skor. Jag älskar hur snön reflekterar solljuset och bländar ögonen. Jag älskar att kunna forma snön efter behag och att kunna rulla omkring och känna sig barnsligt lycklig.
Jag älskar snön och vintern, men det är så kallt och trots att jag gillar kylan så tycker jag inte om att frysa. Det bästa som finns är att ha någon som värmer en i den bistra vintern, någon som håller om dig och aldrig släpper taget.
Je ne comprends pas, je ne veux pas comprendre.
Pourquoi? Tu m'aime?
Je pensé que tu m'as aime, mais maintenant, je ne sais plus.
Mais aujourd'hui, j'ai appris sur sentir désolé pour d'autre gens.
Tu ne peux pas sentir désolé pour vous même quand c'est d'autre gens que souffrent.
Si je n'ai plaindre pas, mais je veux que tu sais quelle triste je vais.
Si tu demande une fille si elle sera triste et elle répond que elle ne sera pas ca, c'est une mensonge, elle sera triste. Mais si tu demande et elle répond que elle sera triste, sa monde sera s'effondrera.
Om du dog skulle jag hata dig,
Jag skulle hata dig som ingen annan kan,
Jag skulle hata dig, och mitt hat skulle ta över hela mitt liv,
Och sen när jag inte klarade av det längre så skulle jag gråta,
Jag skulle höja världshavens vattennivå med hundra meter,
Tillslut skulle det inte finnas fler tårar,
Och då skulle mitt hat uppfylla mig till bristningsgränsen,
Uppfylla mig till den grad att jag skulle ligga förlamad och tom på marken,
Och då, när jag var så gott som död,
Då skulle jag inte klara av att låtsas längre,
Då skulle jag erkänna,
Och jag skulle leva för din skull,
Men ditt enda tack skulle vara smärtan,
Men jag skulle göra det för dig ändå,
För jag skulle inte kunna neka till hur mycket jag älskar dig.
Who would still like you eaven if you chose another way?
Who would still look at you and see your beauty, eaven if your outside was hiddeous?
Who would still stay with you even if you turned them down?
Who would still love you even if you stopped exist?
Jag är sämst i världen på att visa att jag älskar dig,
Så istället får du här ett ytterst opersonligt kort:
Tisdagen den 29 november år 2011 klockan 23.34
För att du är den allra viktigaste i oändligheten.
Jag saknar dig var enda ögonblick du inte rör vid mig.
Det är svårt att inte röra vid dig var enda sekund vi är tillräckligt nära.
Jag tände ett ljus och önskade mig en sak. Jag önskade att inget ont någonsin skulle drabba dig. Jag önskade att all smärta som är menad för dig ska drabba mig istället. Att se din smärta smärtar mig så mycket mer än om den vore min egen. Jag lovar att alltid stå vid din sida när du behöver mig, jag ska vaka över dig. För jag älskar dig.
H
Fortfarande, var enda gång du rör vid mig så ryser jag av välbehag. En känsla av elektriskt slag fyller hela mig och koncentreras till beröringspunkten. Mina andetag blir dubbelt så snabba och mitt hjärta slår dubbelt så starkt, så att alla i min omgivning borde höra det, i synnerhet du, du underbara som rör vid mig, trycker på on-knappen, får hjärnan att börja frigöra hela min kropps elektroner med hjälp av hjärtkraft och lungorna får då inte den energi de behöver utan måste själva arbeta dubbelt så hårt, och hela denna process leder till att alla mina laddade partiklar flyttas över till dig.
Det är hjärnan som är boven i det hela, som säger åt mig hur jag ska reagera, men jag förstår inte varför jag reagerar så som jag gör. Hjärnan är den som vet, men vi vet inte hur hjärnan vet det den vet. Men någonstans där inne finns det en manual som har programerat in händelseförloppet efter det att du nuddat mig. Det händelseförloppet sker på automatik och kommer antagligen aldrig att föråldras.
Känslan av att något som borde vara där inte är där,
Att ha tappat något man inte själv kan hitta,
Som att leta efter något osynligt utan magiska glasögon,
När det blir svårt att leva i nuet.
Känslan av hjälplös ensamhet,
Att ha ett behov som inte går att fylla,
Som att gråta utan tårar,
När man sitter stilla och stirrar ut.
Känslan av negativt slag,
Att inte klara av att vara lycklig utan,
Som att förlora en bit av sig själv,
När det blir svårt att andas.
Känslan av att kunna vara lyckligast,
Att inte uppnå vad man kan genom det man har,
Som att flyga och upptäcka att man inte har några vingar,
När man är ensam kvar.
Känslan av saknad,
Att av allt som är finns ingenting,
Som att allting är ett,
När endast saknad finns.
Bussar är långa och gröna,
Otrevliga är deras hållplatser,
Där skulle det kunna göras insatser.
Framför allt är det känslan som felar,
Att behöva lämna bryter mig i smådelar.
Hör den komma lång väg,
Går lydigt på och åker ensam iväg.
Trevlig busscaufför med hemsk frisyr,
Ler mot mig och bortåt styr.
Såg vårt avsked från sin glasbur,
Hur skulle han då kunna vara sur?
Människor går av och på,
Av dem är oftast väldigt få.
Tillslut blir det min tur,
Hem i natten, bort från dig,
Till nästa gång, håll kvar mig.
Jag hade faktiskt inte tänkt skriva någonting idag, men så blir det ju inte alltid som man tänkt sig.
Så varför gör jag det?
Jag kände för att skriva, låta fingrarna springa på tangentbordet och spegla mina tankar i svartvitt på skärmen.
Varför gör det så mycket för mig?
Jag har ingen som hellst aning, men ju mer jag skriver, desto mindre tankar snurrar runt och stör mitt huvud.
Så vilka tankar stör just nu?
Tja, de gamla vanliga, i ny tappning, livet så som det är, för mig, för alla, ledsna men glada överhand.
Vad är det som gör mig så glad?
Jag är lycklig för att han gjort det igen, gjort mig lycklig, för att han ställer upp för mig, gör det enkelt.
Vad är det han ställer upp på?
Trots att jag är besvärlig och begär korkade saker så gör han dem, han gör dem för mig och det värmer mig.
Älskar jag honom?
Om jag gör! (Vilken korkad fråga) Han är mitt allt, jag tror inte jag behöver säga mer än så egentligen.
Men om det ljusaste ljus egentligen är svart,
DÅ är han SOLEN.
\ | /
-- O --
/ | \
Jag kan inte sova - jag är inte trött.
Jag kan inte äta - jag är inte hungrig.
Jag kan inte röra på mig - jag är som förlamad.
Jag kan inte bli varm - jag fryser i filtar och tröjor.
Jag kan inte koppla av - har testat gitarren, datorn, film, en bok…
Jag känner bara för att gråta, gråta eller dö.
Men jag vet inte varför!
Varför?
Snälla varför?
Saknar dig så mycket.
<3
Jag är inne i en period då jag känner en stor lust för att krama människor. Jag känner för att göra det, men jag gör det inte, för det är inte något jag brukar göra. Inte för att jag inte skulle kunna göra det, men jag gör det bara inte.
Att krama någon kan vara bland det bästa som finns. Att känna värmen från någon annans persons kropp, att känna den skyddande känslan, att känna sig trygg och tröstad. En kram är en inblick i någon, precis som när två ögonpar möts. En kram är något bra, en kram kan inte vara dålig, då kan den inte längre kallas kram.
Jag vet inte riktigt varför jag känner en så stor lust att krama folk i min omgivning. Jag vill krama mina vänner, Kille Tjej, Liten Stor, Glad Ledsen… Men jag vill hellst av allt krama honom, såklart, vad annars? Och det gör jag, jag tycker om att kasta mig runt halsen på honom och borra ner min näsa i hans halsgrop, andas in hans lukt, känna hans armar kring mig, evighetsomfamning. En riktig kram kan göra mig glad i flera timmar, kanske rent av en hel dag. Man borde kramas oftare, varje gång man ses. Kanske är det de som gör det och i så fall beundrar jag dem för det, jag ska genast ta efter dem. Jag ska från och med nu krama mig igenom livet!
Jättekram <3
