MyDreamcatcher

Jag kan inte sova - jag är inte trött.

Jag kan inte äta - jag är inte hungrig.

Jag kan inte röra på mig - jag är som förlamad.

Jag kan inte bli varm - jag fryser i filtar och tröjor.

Jag kan inte koppla av - har testat gitarren, datorn, film, en bok…

Jag känner bara för att gråta, gråta eller dö.

Men jag vet inte varför!

Varför?

Snälla varför?

Saknar dig så mycket.

<3

Att krama någon kan vara bland det bästa som finns. Att känna värmen från någon annans persons kropp, att känna den skyddande känslan, att känna sig trygg och tröstad. En kram är en inblick i någon, precis som när två ögonpar möts. En kram är något bra, en kram kan inte vara dålig, då kan den inte längre kallas kram.

Jag vet inte riktigt varför jag känner en så stor lust att krama folk i min omgivning. Jag vill krama mina vänner, Kille Tjej, Liten Stor, Glad Ledsen… Men jag vill hellst av allt krama honom, såklart, vad annars? Och det gör jag, jag tycker om att kasta mig runt halsen på honom och borra ner min näsa i hans halsgrop, andas in hans lukt, känna hans armar kring mig, evighetsomfamning. En riktig kram kan göra mig glad i flera timmar, kanske rent av en hel dag. Man borde kramas oftare, varje gång man ses. Kanske är det de som gör det och i så fall beundrar jag dem för det, jag ska genast ta efter dem. Jag ska från och med nu krama mig igenom livet!

När jag är glad kan jag inte stå stilla, jag vill hoppa, dansa, sjunga, skrika, skratta och ser såklart det positiva i allt, jag blir med andra ord nästan lite för glad. Jag visar allt när jag är glad, jag tror ingen kan missa det, mycket blir till kanske en aning överdrivna fysiska rörelser.

När jag är ledsen kan jag inte röra på mig, jag sitter, ligger, fryser, pratar aldrig om det, gömmer mig, låtsas inte om det, jag försöker försvinna. Om man inte finns så kan man inte vara ledsen. Om man finns mycket kan man vara mycket glad. Men när jag är ledsen så märks det nog inte på samma sätt, inga fysiska utmärkande rörelser som små skutt eller liknande och inget gråtande eller klagande, klagar gör jag när jag är sur eller arg.

Jag vill inte att någon ska veta när jag är ledsen, vill inte tynga ner andra och få dem att trösta eller oja sig över mig. Jag kan klara mig själv, men hur nyttigt är det egentligen att gömma sig för omvärlden och hoppas på att få tyna bort för ett slag?

Ibland känns det som om jag vill gråta, men det gör jag aldrig. Kanske för att jag aldrig varit en sån som gråter, eller kanske för att jag inte kan? När var den senaste gången jag grät för att jag var ledsen egentligen? Inte för att jag gjort mig illa eller för att jag fått någonting i ögat, utan verkligen för att jag var ledsen? Kanske har jag bara varit för lycklig? Eller så kan jag inte gråta.

Det känns som om en dag kommer allt komma ur mig, allt jag någonsin trängt undan. Men det känns också som om jag inte har rätt att vara ledsen för någonting. Jag har ju vänner och familj och pojkvän. Jag saknar ju ingenting! Ändå känns det ibland som om något är fel, som om jag gör något fel. Jag vill inte göra fel och varje gång det händer så blir det en sån där sak jag säger att jag aldrig kommer att göra om, och oftast så gör jag inte det, oftast.

Ibland känner jag mig orättvist behandlad, och jag är ganska bra på att klaga och vara jobbig och det retar andra, men när jag verkligen är ledsen, då säger jag ingenting. Jag blir tyst och osynlig. Jag håller mig inte undan men jag försvinner liksom bort, utan att själv veta om det, men jag förstår att det är det som jag gör. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill kunna gråta och komma över saker, men istället visar jag inte en min och hoppas att ingen ska fråga. Eller vill jag kanske det egentligen?

Jag vet inte, vet inte vad jag vill! Jag önskar att någon visste det åt mig!

Jag är glad, men inte helt, inte när du är ledsen.

Tänk vad jag sitter ihop med dig, ihop, plopp, kling, bing!

Jag tror du använt något slags superlim, ett osynligt, men destå starkare än vanligtvis.

Jag tror att du använt det inne i mig, tillsammans med lite underlig labbutrustning.

Syfte:

Att fastna.

Teori:

Vid användande av underlig labbutrustning och superlim kan en kemisk reaktion äga rum men rätt fysikaliska och matematiska förhållanden.

Materiell:

Något blött, något kallt, något väldigt varmt,

Något gosigt, något hårt, något farligt, något svårt,

Något vackert, något bra, något underbart.

Superlim (verision 2.0.3)

Utförande:

Utför den rätta rörelsen, den rätta stunden, den rätta tidpunkten.

Håll ögonen öppna.

Ha tålamod.

Resultat:

Ihop, plopp, oj, hopp, plafs, klafs, knipp, knopp, bling, blang, blong, tjofjong, gong-gong, bling, pling, plong, boooooooong!

Diskussion:

Snälla, snälla superlim, jag vill inga felkällor ha,

Jag vill sitta fast i dig för evigt, natt som da',

Men snälla, snälla du: va gla'!