MyDreamcatcher

För första gången i mitt liv är jag kär på riktigt. Jag lever för att träffa honom, för att få vara med honom. Skulle han inte finnas skulle inte jag heller göra det. Skulle han sluta le tror jag mitt hjärta skulle sluta slå. Han säger till mig att Jag älskar honom <3

Allt är underbart när jag är med honom. Jag skulle kunna ligga hur länge som hellst i hans armar och bara lyssna på hans hjärtas slag. Ibland vet jag inte om det är hans eller mina hjärtslag jag känner. Men det finns två problem som hänger ihop.

Det första problemet är att vi aldrig kan komma på någonting vettigt att göra. Visst tycker jag att det vettigaste som finns är att kyssa honom och glömma allt annat. Som en vän en gång uttryckte det: "Kärlek är när en tjej glömmer att det finns tre miljarder killar till på jorden". Någon gång måste man vakna upp och släppa in resten av världen. Men vad ska vi göra? Staden jag bor i är död. Här finns ingenting att göra. Det bor ca 30 000 människor här, men ingenting finns att hitta på för oss. Om man nu inte vill spela minigolf, bowla, simma i badhuset, bada på stranden (det regnar nu) eller hänga på MackeDonkan. Jag skulle nöja mig med att bara cykla någon stand och ta en glass, ströva omkring lite. Men det blir liksom aldrig av. Han kommer till mig på sin moppe och sen stannar vi här. Moppen kan jag ännu inte åka på eftersom han bara har en hjälm, men så småning om kan vi ta turer med den. Samtidigt som jag vill att hela världen ska veta att han är min vill jag inte skrika ut det på facebook. Han tycker inte heller att det är en bra idé. Så snart måste vi ner på stan och hjälpa till att sprida ryktet, även om jag tror att många redan anar eller vet.

Det andra problemet är saknaden när han inte är med mig. Idag känner jag bara för att lägga mig ner på marken och ligga där tills jag blir en osynlig pöl. Det är grått, kallt, söndag och den sista dagen innan jag börjar sommarjobba. Jag kommer kanske att klara av dagarna när jag har uppgifter att förlora mig själv i, men kvällarna. Jag hoppas att jag kommer att kunna ta mig till honom efter jobbet, annars vet jag inte hur jag ska kunna överleva.

Jag känner för att lyssna på någon riktigt sorglig kärleksballad eller se en hemskt vacker kärleksfilm.

Saknad <3

Man har hört uttrycket förut; morgonstund har guld i mund. Det innebär att man tjänar på att gå upp tidigt.
Jag har nu i efterhand ångrat att jag inte steg upp tidigare. Jag ville hinna ut och springa för äntligen har det slutat regna och jag har spring i benen. Jag vill ut, ut! Men nu har jag annat att göra.

Jag väntar på min pojkvän. På att han ska vakna. Men problemet är att han sover länge, halva dagen. Jag saknar honom alltid när an inte är precis bredvid mig. Det räcker med att han sitter på andra sidan rummet för att jag ska sakna honom. Nu är han t.o.m. i en annan stad. Men snart borde han väl ändå vakna?

När jag saknar honom för mycket så har jag svårt att koppla av. Det enda som hjälper då är att skriva elr. springa. Kanske kan den här bloggen hjälpa mig? Kanske slipper jag gå fram och tillbaka och nästan göra spår efter mig som vargen en gång i tiden gjorde i Bamse?

Nu har jag skrivit tillräckligt för stunden. Men det räcker inte.

Jag tror jag ska ut och springa i.a.f.